MissDawa

Hur ska man lägga upp det utan att få det att låta som att jag tycker synd om mig själv? Alla har haft sina tuffa tider mer eller mindre. Man får se det så här "Det som inte tar livet av dej, gör dig tio gånger starkare när det är över". Varje dag kämpar jag med att komma över mitt liv. Ta mig i kragen och göra någonting åt problemen, tydligen är jag helt körd i skallen för det går aldrig. Har inte ork till att ta i tur med allt, måste lära mig att inte ta på mig andras problem och bekymmer. Att vilja hjälpa andra är en godegenskap - men inte till den gräns att man glömmer bort sig själv. (Den gränsen passerade jag för länge sen).

När jag vaknade idag kände jag tydligt att jag verkligen, verkligen inte vill gå upp ur sängen. Att jag bara ville dra täcket över mig och somna om, den där känslan som man att världen skulle vara så mycket bättre utan mig. Pappa kommer in säger att det är dags att gå upp om jag ska ha skjuts till jobbet. Det första jag möts av när jag kommer in i köket är att ading ligger på golvet i fosterställning. Vad är det som händer? Det visar sig att hon har fått krämpor i magen. Det första som slog mig var inte igen! Räcker det inte nu? hon har redan varit inne för cancern minst tio gånger och opererats två gånger räcker det inte nu. And top of the cake så började pappa virra runt, förlågt blodsocker! fint nyvaken och tvungen att ta hand om detta kaos innan jag kan ens tänka tanken på att ta mig till jobbet. När jag till slut lyckades lugna pappa så tog jag sockret på honom, mätaren visade 1,2.
 
Vilket betyder att han borde vara döende vid det här laget. Great och ading ligger och på golvet och nästan skriker av smärta. Efter många om och men så lyckades jag få upp pappas blodsocker och ringa till Alexander som är adings fästman, efter en liten stund var han där och tog hand om ading. Lättnad! allting lugnade ner sig och jag kunde lugnt ta mig till jobbet, då det slog mig att jag måste prata med Luri ang mahal - han har inte sagt någonting till honom än. Vilket måste göras, det var nästan en månad sen han fick diagnosen bordeliner. Jag orkar inte - men vad ska man göra. Hinner aldrig ta itur med mina egna problem. När ska det finnas tid för det?

Just an other day of my great life
Och så frågar människor i ens omgivning hur man mår. Ja du vad ska man säga. Det är bara att bita ihop - jag lever så varför klaga. Det finns andra som har det värre än mig. Jag ska vara tacksam för det jag har. Jag tackar gud varje dag för det. men kan jag också få vara lycklig någon gång?