Who will save me in the end
Varför är jag tvungen att känna som jag gör. Är verkligen klyven mitt itu, den enda sidan är fylld av sorg, besvikelse, ilska, hat och övergiven. Medan den andra sidan av mig känner fuck this sheat, den vill bara vara fri inte känna några förplikterser. Kunna göra vad percis vad jag vill. Hur hanskas man med detta. Snacka om att vara skitzo eller någonting. Ena studen så är jag glad och lycklig, till och med förälskad. enda stunden vill jag bara döda, efter det så känner jag bara sorg och övergivenhet. Ett rent helvete. Önska att jag kunde hata hela tiden det skulle vara så mycet enklare om jag kunde det. Vardagen skulle kännas smidigare. Får fylla min vakna tid med massa saker. Låta andra få mig på andra tankar, skydda mig från det jobbiga. Men vem ska skydda mig när jag sover ensamen, när jag drömmer om det som hänt det om var. Vem kommer vaka över mig när jag sover. Vem kommer att vara mitt skyddsnät i slut ändan? Det är handlingar som räknas inte ord. Sitt ord kan vem som helst ge - men vilka kommer ta det till handling?
