Nothing else
*Suck*
Så trött. Det enda jag har gjort dessa dagar är att sova stirra i taket inte göra ett jävla skit. I tisdagsnatt kom Mr.Aziziam och hämtade mig så vi kunde sova tillsammans, det gjorde mig lite lite gladare. Men oron vägrade släppa. Hur mycket jag än försökte sluta tänka på det så gick det inte det. För jag viste att så fort gryningen kom så skulle jag vara tvungen att skiljas från Mr.Aziziam och åka till Ulleråkers akutmottagning. Det kändes verkligen inte bra att kliva ut där på parkeringen. Blev illamående på en gång. Vad gjorde jag här? Jag är väl inte psykist-sjuk? Först fick jag träffa en vårdare som ställde en del frågor. Det var för att läkaren skulle ha någon sammanfattning om vad jag är och "lider" av tydligen. Men han var ganska klämig vårdaren så oron släppte lite.
Men så fort jag fick syn på läkaren kunde jag känna hur det verkligen kröp i skinet på mig. Ville bara hoppa ut genom fönstret och lägga benen på ryggen och försvinna så fort som benen bar därifrån. Ush! Det var ingen skön känsla.
Jag gillade verkligen inte läkaren som till delades mig. Det verkligen kröp i skinet på mig. Kände mig yr och illamående under hela samtalet. han ställde så underliga frågor med - ett tag fick jag till och med lust att slå till honom. Okey visa frågor kanske han måste ställaför att kolla jag e en blivande mördare eller någonting. Men endå! Urk !!! Trög var han med. När jag väl släpptes ut från detta "rum" som mer liknade en cell så var det med alla möjliga recept i handen. Har fått mot min depression, panikångesten, sömntabletter och lugnande. Så konstant hög är man.
När dom släppte in mig i vänterumet där pappa satt. Så blev jag lättad. Tacka gudarna att jag inte åkte ensamen dit. Haha. Det första han frågade var "Nå?! slog du till läkaren då?" Saaaiko han e, men ja jag hade slagit honom om det hade funnits någonting att slå honom med. Det fanns inga stolar eller så i "cellen" utan bara ett handfat och två fotöljer. Och dom var aldeles för tunga att slänga över axeln så. Jaja läkaren viste att jag hade agressiva-problem så.
Men så fort jag fick syn på läkaren kunde jag känna hur det verkligen kröp i skinet på mig. Ville bara hoppa ut genom fönstret och lägga benen på ryggen och försvinna så fort som benen bar därifrån. Ush! Det var ingen skön känsla.
Jag gillade verkligen inte läkaren som till delades mig. Det verkligen kröp i skinet på mig. Kände mig yr och illamående under hela samtalet. han ställde så underliga frågor med - ett tag fick jag till och med lust att slå till honom. Okey visa frågor kanske han måste ställaför att kolla jag e en blivande mördare eller någonting. Men endå! Urk !!! Trög var han med. När jag väl släpptes ut från detta "rum" som mer liknade en cell så var det med alla möjliga recept i handen. Har fått mot min depression, panikångesten, sömntabletter och lugnande. Så konstant hög är man.
När dom släppte in mig i vänterumet där pappa satt. Så blev jag lättad. Tacka gudarna att jag inte åkte ensamen dit. Haha. Det första han frågade var "Nå?! slog du till läkaren då?" Saaaiko han e, men ja jag hade slagit honom om det hade funnits någonting att slå honom med. Det fanns inga stolar eller så i "cellen" utan bara ett handfat och två fotöljer. Och dom var aldeles för tunga att slänga över axeln så. Jaja läkaren viste att jag hade agressiva-problem så.
Kommentarer
Postat av: Sarah
Det är just på grund av att folk kan vara våldsamma som rummen ser ut så skulle jag tro!
Trackback
